Usch!
Det måste vara något fel på mig.
Jag måste vara ful.
Du är ful.
Jag måste vara dum.
Du är dum.
Jag måste vara fet.
Du är fet.

Seriöst. Jag har liksom precis vågat börja ragga lite igen, eftersom att få kärlek tror jag skulle hjälpa mig en del. Men det går inte för mig. Seriöst, ingen vill ha mig.
Är så otroligt trött på att vara ensam, att behöva sova ensam och all skit med singel livet. JAG VILL HA NÅGON! Ska det vara så otroligt svårt.

Jag känner mig värdelös.
Du är värdelös.

Det enda jag kan göra är att slänga glåpord över mig själv. Jag är inte värd någonting.

Ångesten vill jag bara skjuta också.
ÄR SÅ OTROLIGT TRÖTT PÅ ALLT.

Ingin mati

- like a dead end

Idag har varit en hemsk dag. Riktigt hemsk.
Först och främst när jag vaknar har jag så ont i halsen att jag vet inte vart jag ska ta vägen, så kryper tankarna direkt iväg till alkoholen som var meningen att vara fixad iallafall igår och hur fan jag ska få tag på den nu.
Har varit stressad pga av att jag ska hinna få alkohol samtidigt som jag vill hinna i tid till "festen" jag ska på, vilket är omöjligt.
När jag stod och gjorde iordning mig förut också (plattade håret osv) så kände jag själv vad otroligt ful jag är. Fick ångest och den sitter fortfarande kvar. Jag stod och slängde glåpord över mig.

Snart ska jag iallafall fixa denna jävla alkoholen, långt borta, sen måste jag springa för att hinna med ett tåg som tar mig tillbaka till "festen". Det kommer bli så otroligt stressigt, jag känner det på mig.

Ikväll hoppas jag iallafall blir en bra kväll, tillbringas med bra folk och alkohol.
Åh, alkohol är så jävla problematiskt men ändå älskar jag det. Kanske för att det är det enda som riktigt får bort mig från ytan ett tag när jag inte vill hålla på med droger och anser mig iallafall såpass stark att hålla mgi ifrån dom.

Over and out

- like a dead end

Ångest.
Ni anar inte vilken ångest jag går genom nu för tiden. Ibland känns det till och med som att ångesten bara finns där, för då vet jag iallafall att jag lever.

Nu går tankarna direkt, ännu en emobloggare. Ni får se det på det sättet, erat val, men för mig är detta en dagbok, ett ställe jag kan skriva av mig och skriva vad fan jag vill. Ingen kommer veta att det är just Jag med stort J som skriver det här.

Ångesten började när jag kanske var 13 eller något. Det var inte så farligt så, blev bara lite smått förvirrad och det kröp lite i mig. Nu på senare tid som ångesten utvecklats så är det som hela jorden faller platt på mig när den väl slår till. Skulle göra allt för att bli av med den.
Ni undrar säkerligen varför jag inte gör något åt det, t.ex går hos psykolog osv men tro mig, det har jag gjort men det är väldigt svårt att få hjälp när dom inte tar en på allvar. Har blivit helt avskräckt av psykologer efter min senaste som inte gjorde ett SKIT för mig. 

Idag har jag konstigt nog inte haft någon ångest, kanske för att jag umgåts med folk hela tiden och alltid hållt humöret uppe. Det är såna här tillfällen man verkligen förstår hur mycket man älskar sina vänner. Usch, ett liv utan dom skulle vara rakt åt helvete.

Har inte skärt mig på ca ett halv år eller något nu, men jag kan lova er att det varit riktigt nära fleeera gånger. Men jag vet själv att jag aldrig skulle kunna fortsätta som jag gjorde med tanke på alla runt omkring mig, fyfan vad jag har gjort folk besvikna. Jag skäms för mig själv.

Nu känner jag att ångesten kommer lite smått när jag börjar tänka på allt. Så nu avrundar jag inlägget.

- like a dead end